Första frivakten

Första heldagen i Grenada lämnade jag och ett antal medbrottslingar skolskeppet Gunilla för att uppleva den lilla östatens omtalade vattenfall. Efter en viss förvirring, orsakad av gruppens storlek (man ska aldrig röra sig i en grupp av mer än fem), tog vi oss in i en svart minibuss

. Bussen, ett typexempel på Grenadas kollektivtrafik, rymde ett tjugotal passagerare - även om den utifrån såg ut att rymma tio. En resenär kan räkna med reggaecovers på förlegade R&B - låtar en och ett karuselliknande flykt över öns många toppar och dalar. Dessutom kostar en resa med kollektivtrafiken två karibiska dollar och femtio cent, ungefär elva svenska kronor. Bussresan tog oss längs öns västkust, mot de av lokalbefolkningen prisade Concord Falls. Bussen släppte av oss vid foten av en lång backe, och vi (jag, Erik, Pläsch, Hannes och Klara) fick äntligen smak på den grenadiska naturen. Otroliga berg tornade upp sig runtom oss, så pass täckte av grönska att inte en enda bit berg skymtade fram. Den grenadiska värmen och fukten visade sig inte enbart i luften och solljuset, utan även i de många grödor som sköt fram längs vägen. Kakaobönor, brödfrukter och en sorts jackfruit vid namnet soursop, alla var nya för oss fram tills några dagar tidigare.

Soursop - grön, något taggig, varierar i storlek och hårdhet. Innehållet smakar som surt godis och ser ut som vitt slajm.

Vi kommer snart till det första vattenfallet, en välordnad affär som nås genom en rödmålad stentrappa. Där möter vi en massa andra Gunillaelever, som även de letat sig till Concord Falls. Vi svalkar oss i vattnet, som ger en kort frist från den tryckande hettan, en hetta som annars håller dygnet runt - då båtens luftkonditionering knasar lite. Det är bara vi som faktiskt badar i vattnet, men vi får reda på anledningen till det mycket senare.

Vi får dock reda på att ytterligare trettio minuters vandring kan leda oss till ett annat vattenfall, och en del av oss lösgör oss från gruppen för att, trots de lokala kioskägarnas råd, genomföra vandringen till vattenfallet. De förklarar att det är en farlig resa, att man måste korsa floden sex gånger för att ta sig till platsen. Ju mer vi tvekar på att anlita en guide desto farligare blir det. Det tar nu en timma. Men snart är vi i rörelse, helt utan hjälp från proffsen. Vi rör oss förbi bambuväxter, bananträd och stenblock. Vi korsar floden sex gånger. Det visar sig vara tjugo minuter av vandring genom lätt terräng. Snart är vi där, vid ett majestätiskt vattenfall som samlas i en damm mitt bland träden. Vi solar och badar där i några timmar, äter soursop och dansar. När vi nöjt oss vandrar vi tillbaka genom skogen, ner för backen och via en bastant buss tar vi oss tillbaka till staden, där vi spenderar dagens sista timmar på stranden.

En berusad man på stranden förklarar några dagar senare att man inte badar i Concord Falls, efter som det finns naturliga urgröpningar under dammarna som kan suga ner badare. Han har förlorat två vänner i Concord Falls, berättar han.

Edvin, Babord