Katt i en strumpa fylld med gurka Vol. 2

Klockan 07.00 knackade rondman på dörren till hytt 11 med nyheterna om att det vankades vakt. Jag kände mig som ett viktorianskt barn med tuberkulos, döden var nära.

Vidare har långfredagen tagit sin början, jag förberedde mig på en lång dag fylld av helighet och långtråkighet. Trots lidande slet jag mig från min varma koj, ut i den friska kylan i resten av elevinredningen. Frukosten var samma som varje morgon de senaste sju veckorna: macka, kaffe, ägg.

Klockan 08.00 var det min tur att gå på vakt. Min kompanjon och jag var redo att carpe diem och ta dagen med storm. Det handlar om att carpa diemen eller låta diemen carpa dig. Vi inledde vår tid i byssan med att servera frukost till 4–8 vakten och förberedde därefter fika och lunch. På menyn idag var det tomatsoppa med vitlöksbröd. Vakten rörde sig i en hejdundrande fart och helt plötsligt kom backisarna från 12–4 vakten och löste av oss.

Väl av vakt återvände vi till vår tidigare arbetsplats men nu som lunch-avnjutare. När skålarna tömts och magen fyllts var det tillbaka till kojen utan att passera gå. 45 minuter senare tvingades jag av systemets tunga boja utföra skolarbete. Långfredagens anda var inte närvarande under hektiska normdiskussioner så det avrundades och vi började ha tråkigt istället. Efter flera timmars studerande och utförligt lärande gjorde jag misstaget att se på klockan. 45 minuter hade passerat.

Jag gav upp på att studera, det är inte för mig ändå, så jag begav mig mot min koj istället. Väl där slumrade jag in tills det var dags för middag. Middagen bestod av gryta med klyftpotatis och sallad. ”Vilken sorts gryta?” hör jag dig undra. Grön gryta, mer kan jag inte säga. Efter middagen begav jag mig åter till min koj för att konversera med mina hyttkamrater. Vi väntade med spänning tills vakten skulle börja men när det väl vankades vakt försvann drivet.

Klockan 19.30 kom rondman för att se till så att vi var vakna, det var vi (se tidigare stycke). Någon kom in i lilla mässen där jag satt och åt popcorn och sa att det regnade och var storm: ”det är kaos på däck!”. Jag gjorde mig redo därefter. Då jag valt att följa min mors rekommendationer och inte tagit med mig mina stövlar satte jag plastpåsar på mina toffelsbeklädda fötter och slängde på mig en regnjacka. Oroa dig inte kära läsare, jag skulle aldrig gått ut så om jag var en del av arbetsstyrkan. Då jag var backis det här dygnet skulle jag bara ut för uppställning och sedan tillbaka in, därför valde jag att inte prioritera klädsel.

Vakten rullade på. Vi slängde ihop lite scones och varm choklad som presenterades för vakten mitt i städningen. Städningen avbröts för att fika på den bestämda tiden, jag står stolt bakom detta val. Efter fika städade vi lite lätt. Efter lätt städning gjorde vi absolut ingenting, vi möglade likt frukten och osten ombord. Vid vår sida i dessa tunga tider hade vi Liv Melin Didriksson, som en trofast följeslagare möglade hon med oss trots att hon inte var på vakt. Hon är så modig, jag vill bli som henne när jag blir stor.

Klockan 23.30 väckte jag midskeppsvakten för att de skulle göra sig redo för vakt. ”Men Lea du var väl inte rondman?” hör jag dig brista ut. Det har du alldeles rätt i men när rondman har saker på gång får man hoppa in, jag ser mig lite som en brandman som arbetar ideellt på barnhem, en samhällshjälte.

När de släpat sig upp och till slut löst av oss på uppställningen gick jag och lade mig. Imorgon är det påsk och långfredagen är officiellt över, mycket roligt bör hända under morgondagen. Jag förväntar mig tivoli och en svärdslukare.

Lea Schmidt Stryhn, Styrbord