Maffia, Månen och Mytomspunna Biscaya

Klockan 23:30 purrades babord inför hundvakten. Långsamt men säkert tog sig ett gäng trötta tonåringar upp på däck. Hade någon ens lyckats sova något? Efter en vaktöverlämning från styrbord antog posterna sina positioner och arbetsstyrkan samlades på halvdäck. Som vanligt började de med att klättra. Förutom att det är väldigt härligt och otroligt befriande att klättra, så görs det av två anledningar: att värma upp inför natten och känna sig säkrare med att klättra i mörkret, ifall något skulle inträffa mitt i natten.

Idag var en sådan där ovanligt lugn vakt där det knappt finns något att göra. På grund av svaga vindar från fel håll är inga råsegel satta, bara några ynka få stagsegel och mesanseglet. Dessa segel ger inte mycket fart, men de är satta för att stabilisera fartyget och minska hur mycket det gungar. Under de senaste dagarna har gungandet minskat mycket, det är heller inte lika stampigt längre. I stället rullar det från sida till sida. Förutom när det kommer en speciellt kraftig våg, märks rullningarna knappt av längre.

Hela arbetsstyrkan satt på babordssidan och pratade när någon fick idén att leka maffia, leken som går ut på att hitta mördaren innan hen mördar alla andra. Den här maffian utspelade sig i ett sandslott på ett isflak mitt på Biscaya. Efter en dramatisk kamp visade det sig att prinsessan var mördaren. Lyckligtvis tog leken slut i god tid inför fikat, för, låt oss vara ärliga, det är allas favorit del av nattvakten.

Månen, rund och vit, var en lampa och dess sken lös upp hela däcket. Några lutade sig mot skylighten som finns i mitten av halvdäck. De såg upp mot riggen som svajade med varje rullning, mot månen som gav molnen en lysande grå färg, och mot stjärnorna som försiktigt tittade fram bland månens starka ljus. Det var svårt att hålla sig vaken när man vaggades med varje våg, snart skulle de få komma ner i värmen och in i kojen.

Sju timmar senare, klockan 11:00, var det svårt att vakna när 8–12 vaktens rondman kom och purrade dem. Efter en snabb lunch var alla lite piggare. Fem i tolv var hela vakten återigen uppställd på babordssida. Båda vakter stod och försiktigt gungade med fartygets rörelser, en konst som de fortfarande inte helt bemästrat, för då och då behövde de sätta ut en fot för att inte trilla. Idag var det underhållsarbete på schemat. Rostknackning, storens toppläntor skulle fettas in med linolja, och fotblock skulle lackas. Till fika blev det morotskaka och det gjorde alla på gott humör.

En halvtimme innan vaktens slut syntes något svart i havet på styrbordssida. Alla stod och tittade ut och försökte hitta den svarta fläcken…. Och då, ur havet, sköts en fontän av vatten upp och glittrade i solljuset. Det var en val, en fenval för att vara exakt, men en riktigt val!

När de, klockan 16:00, återigen hade uppställning, den här gången på styrbordssida, berättade andrestyrman att de var halvvägs över Biscaya. Jubel lät över däck. Tänk, snart skulle de vara på Portugals västsida och förhoppningsvis kunna segla. Det är dock underligt: alla trodde att segla över Biscaya skulle vara förfärligt och att det skulle ske i full storm. Men, när de nu är här och har motvind och puttrar fram i knappt 7 knop, känns det inte som att det är den mytomspunna Biscaya alla hade fått höra om. Är det här verkligen allting man har fått höra koncentreras ner i? Kan man ens säga att man seglat över Biscaya när förhållanden har varit så pass mesiga? Vi får hoppas det, för oavsett om det räknas som att vi har seglat över när det var lugnt, så har vi ju ändå kört med motor över Biscaya Bukten.

Astrid Brödje-Stiernstedt

Babord