Ny dag

Ny dag på Gunilla och det känns som att man aldrig lämnade. Jag satt på fartygsvakten fullt utrustad i regnställ i de knappt 10 graderna och spöregnet. Även då känns det kul att vara tillbaka. 

Frukost i vanlig ordning, sen satte fortsättningen av familiARiseringen (som Erling tydligt sa att det hette) igång! Allt var repetition. Sista delen för mig var klättringen. Både det värsta och det bästa med Gunilla. Man blir lika rädd varje gång man står på däck och kollar upp i den 30 m höga masten. Dit upp skulle jag snart.

Regnet hade kommit och gått hela dagen och när det äntligen var dags för klättring kom regnet tillbaka och stora vattenpölar skapades på däck. Då var det på med regnstället igen under selen. Därefter - direkt upp i masten. Jag själv är mycket höjdrädd men klarade mig upp till röjeln förra resan. Så det var såklart målet nu. Vi tog det första stegen på första vantet (första stegen), det kändes ändå bra. Men desto längre upp jag kom, desto mer skakade benen och pulsen ökade. Utan att tänka tog jag steg för steg och plötsligt stod jag längst upp i stormasten på det högsta rået på Gunilla. Vilken känsla. Det kommer nog ta ett tag innan man blir van och det är den perioden som är både bäst och värst. 

Frivakten väntade och vi gick in en härlig 35 minuters promenad in till stan där vi gick runt på gatorna med vackra vyerna. Vi åt middag och bara beundrade de franska vibbarna runt om oss. FamiliARiseringen var klar och nu väntar det hederliga Gunilla life på oss! Låt oss!

Carmen, Babordsvakten