Dagarna här på Gunilla är väldigt intensiva. Det finns alltid någonting att göra, en tid att passa och man matas hela tiden med nya intryck och upplevelser. Gemensamt för oss fyrtiofyra elever som är här är ju att vi gillar utmaningen. Och äventyret! Det är otroligt häftiga grejer som vi har fått chansen att vara med om och på det stora taget lever vi drömmen i vågorna på det skimrande Atlanten.

Men precis som hemma har man bra dagar och mindre bra dagar. Inte uteslutande för att man misstrivs eller mår dåligt, utan ibland helt enkelt av anledningen att man inte alltid kan vara på topp. Även om det råkar vara den stora avseglingsdagen mot Grenada.

Vi purrades strax efter klockan 07:00 för att som vanligt äta gemensam frukost i Stora mässen. Sedan ställde upp 07:50 och babord gick på vakt direkt därefter. Jag tillsammans med två andra var backisar för dagen. Vi städade, lagade lunch, fixade fika, diskade och tog nödvändiga badpauser. På förmiddagen lämnade vi kaj och ankrade utanför Mindelo, likt vi gjort de första dagarna i Kap Verde. Många stannade i land för att utnyttja tiden på fast, stilla mark för sista gången på över en halv månad. Stämningen hos oss som stannade på båten varierade mycket. Egentligen ville vi alla bara komma iväg. Påbörja seglingen över Atlanten. Samtidigt tror jag ingen kände sig mentalt förberedd för kommande 17 dagar. Siste man kom tillbaka ombord med Berit (motorbåten) strax innan 18 inför middagen: pastasallad med ugnsstekt kyckling och vitlökssås. 18:45 hade vi uppställning igen, samt en fripassagerar-övning. Samtliga i babords vakt genomsökte vartenda tänkbart utrymme för en människa att gömma sig på. Bland annat inuti fläkten i byssan, vid ankarspelet och under durken i hytterna. Tydligen hade denna incident inträffat under en annan resa något av tidigare år då en kille från Marocko helt obemärkt hade lyckats ta sig ombord och under ett par timmar hållit sig gömd i byssan under diskbänken. Det skulle kunna bli lite jobbigt om en kapverdier följt med oss ut till mitten av Atlanten så för att försäkra oss om att så inte var fallet gjorde vi denna noggranna genomsökning in i minsta vrå.

Strax därefter tog vi upp ankaret och styrde ut ur hamnområdet. Mörkret föll och vi alla i babord var väldigt trötta efter de närmare 12 timmars arbete vi haft under dagen. Kombinationen av trötthet, värmeslag och en underliggande nervositet inför sjöbenet gjorde i alla fall mig helt slutkörd. Att få gå och lägga sig efter vaktavlösningen var guld värt. Ny dag nya möjligheter.

Dagarna är långa och händelserika samtidigt som allting flyter på grymt snabbt. En hel månad har gått, seglen är satta och vi är på väg att korsa Atlanten.

Filippa Forslöw