Vaktdag på paradisön Azorerna

Dag 36 på resa tre med Gunilla. Vi har nu endast sex dagar kvar på resan och knappa sju till studenten. Det märks verkligen att det börjar dra ihop sig ordentligt och det är sannerligen med blandande känslor.

Å ena sidan så är jag otroligt spänd och redo för att ta första klivet in i vuxenlivet och att verkligen få bestämma själv. Speciellt lockande är det efter några veckor på Gunnis med alla scheman och regler att förhålla sig till. Men å andra sidan så har jag så himla svårt att se en vardag utan min klass. Nu, om vi räknar bort distansen, så har vi umgåtts konstant i tre år. Nu ska det bara upphöra?!

När Corona var som värst och resorna började äventyras tröstade jag mig ofta med att det alltid går att uppleva de som befäl, nu vet jag att det inte går att ersätta eller ens jämföras. På den sista nattvakten sjöng babord för oss i tonerna av Håkan Hällströms Valborg ”Ni kanske aldrig får Karibien, men ni får oss”. Utöver den höga garden ostigt så finns det ändå en sanning i det.

Dessa år blev inte som jag eller någon annan kunde föreställt sig. Missta mig inte, de blev mycket mycket bättre, men såklart annorlunda. Nu är nog de flestas mål att suga ut det sista av dessa tre åren som är kvar. Frekvent varvas frågor om framtiden men framför allt minnen från åren.

Utöver dessa tankar så har jag varit i byssan idag. Under passet har vi diskuterats och spånat på hur vi ska skapa den bästa möjliga avslutningsvideon. Detta är en tradition som görs i slutet av varje resa och ska helt enkelt underhålla. Det kan vara i form av en kortfilm eller en låt, ofta handlar den om Gunilla eller ett internskämt. För att inte avslöja för mycket måste jag dock stoppa där.

Efter att sista tallriken var diskad började fixandet och filmandet direkt. Vi skrev låtar, fixade kostymer och lät kameran rulla. Efter ungefär en och en halv timmes fixande och filmande behövde några gå fartygsvakt och andra ringa hem.

Jag tänker ofta på hur vi på resa ett inte hade någon möjlighet att ringa hem utanför wifi zoner. Det är faktiskt en grej jag uppskattar så mycket nu när vi håller oss i Europa. Det är en stor trygghet för mig och många andra att kunna ringa eller skriva hem ibland.

Kvällen avslutades längst fram på backen, precis bakom peket. Vi tog med filtar och te och satte oss ner i kvällsdiset. Efter dessa år på Gunilla har min syn på vaktdag förändrats. Det kan verkligen bli en av de bättre dagarna och utöver att hinna ta igen i skolan får man också tid att vila.

Så nu ska jag göra just det, lägga mig i kojen och vila. Läser en superbra bok just nu som får bli kvällens sista aktivitet. Tack för du läste min blogg

// Inez Linde

PS. Bilden är från byssapasset när vi hade ledigt och passade på att ta en ”bandbild”