Vilda västern

Klockan är 23:54 och de sista tappra själarna i styrbordsvakten hasar sig upp till halvdäck för att ställa upp. Det har börjat blåsa upp, himlen är grå och det regnar aningen - men det är inte så mycket mer än så.

Midskepps har stormbeslagit och det är endast tre råsegel på förmasten, ett råsegel på stormasten och ett försegel som är kvar satta när vi går på vakt. Detta är ingenting märkvärdigt utan det är en typisk sättning när det blåser lite mer än vanligt. På uppställningen berättar vår kapten Torben att han tror att vädret som är kvar är resterna från den front som precis passerat och att det snart borde sluta regna. När åtta glas är slagna går jag till rorgängaren och frågar om kursen, för att sedan hitta styrman för att fråga om jag får förfånga till rors, och så börjar min vakt som post.

Efter varje glas (varje halvtimme) förflyttar sig posterna ett steg i ordningen livbojsvakt -> utkik -> rorgängare. När en timme har gått befinner jag mig på backen som utkik och utan någon koll på tiden letar jag efter ljus och lanternor. Rakt föröver syns två fyrar som efter ett tag börjar försvinna kraftigt åt styrbord och stagseglet som är kvar uppe, inre klyvaren, börjar fylla åt fel håll. Antingen är rorgängaren redigt ur kurs eller så håller vi på att göra en vändning, tänker jag för mig själv. Efter någon minut väller hela vaktstyrkan upp på backen för att försöka skota över klyvaren och jag förstår att det var det sistnämnda.

Det blåser rejält, klyvaren är trög och vändningen tar lång tid. En större våg kommer och flera personer ramlar och glider mot relingen. När skothornet lutar sig mot staget innanför, när seglet helt enkelt inte är skotat mer åt ett håll än det andra, hör man vår styrman Erik ropa på vår vaktledare Sara. Det är svårt att urskilja vad han säger, men Sara uppfattar hans rop och ger order om att sträcka båda skot och lägga fast för att sedan ta med hela vaktstyrkan raskt till stordäck. Väl där ropar Erik ”UPP MED SKITEN!” Och vaktstyrkan börjar bärga storens undermärs. Det blir svårare och svårare att stå rakt upp på backen, vinden slår från sidan och blir bara starkare. Vakstyrkan kommer sedan tillbaka till backen för att försöka skota över klyvaren en gång för alla och med sig har de styrman Leo som egentligen inte har vakt. Stämningen är stressad och med tanke på att Leo är vaken mitt i natten märks det att situationen är aningen mer kritisk än vad vi hade väntat oss.

Jag står kvar på backen när klyvaren är över och vaktstyrkan drar sig tillbaka. På halvdäck skriker Erik för fulla halsar att jag ska ta mig till halvdäck, någonting jag absolut inte hör där jag står med 50 knops vind som ljuder i mina öron. Backen är ofta livligare än resten av båten, mer känslig för klimatets härligheter, så jag reflekterar inte nog över att jag kanske borde ta mig därifrån. De fick helt enkelt komma till backen för att skrika för fulla halsar så att jag skulle höra.

På halvdäck står alla styrmän och kapten. Elsa har styrt båten genom nattens hårdaste väder i uppskattningsvis en och en halv timme. Vaktstyrkan blir nerskickade på stordäck för att rädda alla tampar som ligger hoptrasslade utanför båten. Vågorna sköljer över hela stordäck och de som befinner sig där tappar som regel fotfästet och försvinner ner i skummet. När det värsta av vågen är över ställer de sig upp, fortsätter kvajla tamparna som fortsätter att trassla ihop sig och slingra sig ut genom klysen. Detta för att flera gånger om igen dränkas av vågorna som fortsätter att tränga in på stordäck. Vågorna bryter även över halvdäck vid flera tillfällen. På grund av det hårda rullandet har en av de vattentäta dörrarna i elevinredningen börjat stänga sig själv och därför också utlöst ett larm som endast ringer i elevinredningen. Mitt i allt kaos börjar frivaktare välla upp på stordäck, vissa i endast tofflor och flytväst, utan att vakthavande förstår vad som pågår. Våra nyvakna klasskamrater tog larmet för ett äkta larm och agerade efter vad vi har lärt oss att göra när ett sådant går - alle man upp på däck. När vi väl förstår att larmet kommer från en av de vattentäta dörrarna springer Leo snabbt ner och pumpar tillbaka dörren, så är larmet över.

Vid den här tiden, ungefär lite över halvvägs in på vakten, har det gått två revor i undermärsen som är bärgad men inte beslagen. Tre elever klättrar upp i förmasten för att tajta till beslagningen på focken som vi tack och lov hann bärga innan det började blåsa upp till hård kuling och storm. Bås Eli och vaktledare Sara tar med sig fyra elever och klättrar upp för att beslå stor undermärsen. Jag är livbojsvakt och håller hårt i frälsarkransen. Nu är alla samlade på halvdäck och har säkrat sig i relingen. Dörrarna från befäl och elevinredningen är avstängda och nu används istället nödutgången som letar sig upp från stora mässen genom befälsinredningen och ut på halvdäck. På halvdäck väntar vi ut den sista tiden av vakten. När babord kommer upp måste de hålla sig lågt och säkra sig så fort som möjligt. Styrbord letar sig ner till inredningen och upp till lilla mässen för att värma sig med varm blåbärssoppa och varma mackor. Våra befäl Erik och Sara kommer och pratar om vad som har hänt och önskar oss en god natt.

Vakten var livfull och liknar ingenting vi upplevt tidigare. Storm är någonting de flesta har längtat efter och mellan allt allvar var stämningen god och adrenalinet pumpade hos samtliga. I slutet av natten minns vi vad vår käre styrman Erik hade sagt på dagvakten när vi frågade hur natten skulle bli: Rena vilda västern. Babord fick också en stormby på sin vakt och kom upp i 14,5 knop, sedan lugnade sig vädret till att bara blåsa kuling. Dagens lektioner ställdes in och styrbord slumrade i sina kojer på all tid som inte ägnades åt vakt eller mat. Nordsjön kommer nog fortsätta överösa oss med kärlek ett tag till, men vi har varandra och vi har det bra.

Varma hälsningar

Ebba Larsholt

Styrbord