Islay till Bangor

Ett starkt månsken lyste in genom hyttventilen och fick mig alldeles klarvaken på ett ögonblick. Skutan vaggar sakta i dyningen som rullar in från Atlanten mellan Skye i Skottland och Rathlin Island i Nordirland och jag måste bara kika ut.

Ett gäng delfiner leker bara några meter ifrån utsidan. Det glimmar spår av mareld efter dem. Jupiter strålar ikapp med ett starkt ljus någonstans på kusten av Mull of Kintyre. Drömmer jag detta? Det är nästan lika fint som om det vore på färg TV! Bedrövligt vackert helt enkelt. Det är fridfullt ombord. Jag hör rondman gå i korridoren på sin rundvandring. Samtidigt hörs två dubbelslag i skeppsklockan. Fyra glas. Vi ska ta över vakten om två timmar så jag vilar halvannan timme och hoppas det är lika fint när vi skall ta över vakten. Det är alltid en slags magi när gryningen kommer och allt förändras gradvis. Nordirlands mörka kust med enstaka fyrljus ändrar succesivt karaktär från mörka nästan hotfulla klippor till ett leende landskap med mjuka färger i många toner. Det luktar plötsligt land och saltstrand och lagård! En liten morgonbris lurar mig att hoppas på att få snabbt städa undan pysseljobben som pågår för att hissa många segel, men brisen dör strax ut igen och vi har en präktig motström som skulle göra att vi drev på snedden på det mest regelvidriga sätt i mynningen av ett trafiksepareringssystem. Ett flagrant brott mot Sjövägsreglerna! Vad hade hövdingarna på närbelägna Isle of Man, bördiga från Trondheimstrakten, tänkt om vårt osofistikerade sätt att segla? Gå för motor istället för att vänta på vind?

Johannes kommer och frågar om han får spela gitarr om han lovar att spela mjuka toner. ”Once I lived a life as a millionaire”. Det blir några vackra låtar innan vi avslutar vakten i god medström och med nyvaskade däck.

Micke Hinnerson, överstyrman