Något som saknas

Dagarna går här i hamn. De senaste två dagarna har jag hängt med bussturerna som tagit oss runt den östra halvan av den här vackra ön.

Vi går ombord VIP-bussen som väntar utanför stängslet vi måste igenom varje gång vi ska gå i hamn. Vakten låser upp och vi träffar vår guide för dagen. Det är en och en halv vakt som åker med och det finns gott om plats i bussen. Guiden är vältalig och berättar om öns historia och om alla växter vi ser genom bussfönstren. Jag vill prata om turismen och det tapp som pandemin orsakat på öns ekonomi som till två tredjedelar baseras på turism, men guiden är bunden av sitt manus och pratar på om Zarco som upptäckte ön på 1400-talet. Eleverna börjar nicka till.

Vi stannar på bergstoppar, utsiktsplatser och vandrar längs med en levada, som är en sorts bevattningskanaler från tiden då ön odlades upp av portugiserna och som fortfarande är i bruk, både för vattenförsörjning och som vandringsleder. Vi besöker en stad som visar upp traditionella små hus med halmtak som bönderna här bodde i för flera hundra år sedan. Idag används kopior av husen som turistaffärer där man säljer sina produkter. De som råkar ha ett sådant hus på sin tomt får statliga bidrag till renoveringen. Vi badar vid en strand med vit sand, hitskeppad från Agadir i Marocko. Det är så turisterna vill ha det, säger guiden. Vi passerar flygplatsen, den tidigare så ökända, som numera är förlängd genom pelare i vattnet i en vik där det tidigare var fint fiske. Nu är viken torrlagd och det ligger båtar upplagda under landningsbanan där turisterna flygs in.

Vi är turister på en helt vanlig turistbuss på en ö som haft turism sedan generationer tillbaka. Våra frågor om turismens påverkan faller platt. Här är den en del av vardagen och man är övertygad om att turisterna återkommer, något annat är helt otänkbart. Och då slår det mig vad som saknas på den här resan. Vi har inga skolbesök och får inte tillfälle att fråga ungdomarna hur de ser på sitt samhälle och vilka förhoppningar de har inför framtiden. Möjligheten för våra elever att prata med ungdomar är det som gör resorna med Gunilla intressanta och relevanta. Att möta människor i samma ålder och dela tankar kring hur framtiden och därmed vår gemensamma värld kan komma att te sig är det vi saknar.

Bussturen slutar med ett dopp i den där viken med den vita importerade sanden. Munskydden åker av, några springer genast ut i vattnet och andra tar fram ett uno-spel, allt medan vi njuter av den allra sista utflykten tillsammans.

Allt gott ombord!

Brita Malmcrona

utbildningsledare