See you in Liverpool

Som flera av er säkert vet vid det här laget blev inte Miami vår slutdestination med T/S Gunilla. Omständigheter utanför vår kontroll gjorde att vi istället hamnade i Fort Lauderdale, en liten stad strax norr om den stora staden.

Jag har inte hunnit utforska Fort Lauderdale, men befäl och elever som varit där säger att det är en trevlig stad. Själv har jag lagt tre dagar i Miami där eleverna samlat in intervjumaterial till några uppgifter i SO-ämnena. Trots att Miami är en mångmiljonstad med ofta högt tempo upplevde flera elever att det var relativt lätt att få kontakt med människor där. (Vissa upplevde också motsatsen.) Själv kände jag detsamma, att människor var ofta vänliga och tog sig tid att hjälpa till.

Ett av mina starkaste minnen från staden är samtalet jag hade med en man på en buss. Det började med att jag frågade vilken hållplats jag borde gå av på för att komma till ett visst ställe. Mannen talade mycket knagglig engelska och ingen spanska alls (viket annars är ett språk som ofta funkar här). Men mannen var beslutsam att hjälpa mig och till slut lyckades jag förklara vad jag menade och han pekade på hållplatsens namn.

“You live here in Miami?” frågade jag sedan.

“Yes”, svarade han. “Two years.”

“Where did you live before?” frågade jag.

Han förstod inte, jag omformulerade långsamt: “Before the US… You… What country?”

“Ah!” Mannen håller upp handen och börjar räkna på fingrarna: “Colombia, Panama, Costa Rica, Nicaragua, Honduras, Guatemala, México."

“Did you walk?” frågade jag.

“Yes.”

Det han beskrivit var rutten som många migranter tar - ofta med livet som insats - för att komma till USA. En föreläsning på 10 sekunder som i blixtbelysning åskådliggjorde de olika villkor som styr hur vi rör oss på jorden. Vilket land som var hans ursprungsland förstod jag aldrig, men det skulle inte förvåna mig om det var Haiti. Många som flyr därifrån försöker ta sig till USA på det sättet.

Apropå resandets villkor har det nu blivit dags för oss att säga farväl till T/S Gunilla och åka hem till Sverige igen. De flesta verkar ha blandade känslor inför avskedet. Många längtar hem, men tycker att det ska bli väldigt sorgligt att ta avsked av vår kära båt. Tur då att styrman Leo har lärt oss att till sjöss säger man inte “Farväl”, utan “See you in Liverpool!”

Ombord har det packats och slutstädats och nu under sista kvällen har lugnet lagt sig över TS Gunilla. Någon plockar fram en gitarr. Några har hängt upp en hängmatta och ligger och gungar i takt till det kluckande vattnet. Det har varit fantastiskt att segla med den här klassen. Inte minst att se utvecklingen hos många av eleverna. Minnas hur de inför resan i ettan var oroliga att fixa olika saker ombord - vara hemifrån så länge, bo så tätt med många, klättra så högt i riggen. Samma sak som de för tre år sedan var oroliga för fixar de nu som om det vore den självklaraste saken i världen. Det är lite klyschigt men sant ändå - hur häftiga resor vi än gör med T/S Gunilla är det oftast de inre resorna som är de allra häftigaste.

Jag vill passa på att tacka SA2124 för fina veckor ombord. Så imorgon flyger vi hem. Sedan väntar några dagars vila och häng med nära och kära. När skolan drar igång igen på tisdag kommer de närmaste månaderna att vara hektiska, bl.a. efterarbete efter segling, Nationella Prov, FN-rollspel och sedan student. Sedan seglar ni vidare ut i världen. Men jag tänker att vi ses igen, om inte annat så en dag i Liverpool.

Fair winds! // Jörgen Fhanér, Utbildningsledare