Skepp som mötas

För en tid sedan berättade min dotter, att det mest spännande som hänt henne den dagen var att köra fel i en korsning i Torslanda, något som jag verkligen kan relatera till nu. Inte det där med felkörningen, för inte ens det är det någon större risk för här ute på havet. Men det andra med den till tristess gränsande vardagslunken, att den ena dagen är den andra lik…

Då kan en så trivial sak som ett lastfartyg på väg till Kaliningrad vålla uppståndelse. För mig, och många med mig, blev igår åsynen av en sådan båt ett tecken på att det fortfarande finns ett vanligt liv där ute, bortom det stora blå.

Ett annat bevis för en ännu existerande civilisation var det mail jag idag fick av en kompis. Hon berättade om släktens besök under julhelgen och om hur lugnt men tyst det blivit när det bara var hon, maken och deras katt kvar hemma. Min man brukar också skriva om vår katt och berätta om huruvida hon vill gå ut eller ej, beroende på väderleken.

Om ni bara visste hur värdefull sådan, till synes meningslös, information är för oss här på båten! Så, snälla, fortsätt skriva till era ungdomar och berätta om allt som sker där hemma, hur händelselöst ni än tycker att det må vara. Jag lovar att era hälsningar blir lästa, många, många gånger om!

KiKi Åstrand

utbildningsledare