Äntligen framme efter ett långt sjöben

Idag vaknade vi upp till täckning och land i sikte. En trevlig syn för de som har varit ute till sjöss i 9 dagar. Men mycket måste göras innan Gunilla kan gå in till kaj. Alla segel ska bärgas och beslås det ska förberedas en landgång och läggas ut trossar. Allt måste också bli extra fint så vakten börjades med finbeslagning av de segel som inte såg helt perfekta ut vilket för mig betydde brammen. Brammen sitter näst högst upp i riggen men är hyfsat lätt att beslå. Högt där uppe i masten kunde man se Portugals kust och först Lissabon och sedan Setubal. Det var en väldigt mäktig känsla att kunna sitta uppe i riggen och se hur vi långsamt närmade oss land.

Ett par timmar senare anlände vi i Setubals hamn och bemöttes med en känsla av lugn. Efter att ha varit till sjöss i 9 dygn och följt strikta rutiner är det en frihet att kunna sova när du vill, göra (nästan) vad du vill och att kunna komma av båten och gå i land för första gången på länge.

Seglingen över Biscaya har varit både fantastisk och jobbig. Sjöbenet påbörjades med en pandemi av magsjuka ombord samtidigt som båten slängdes runt i vågorna men efter några dagar övergick det till ett lugnare väder och fler och fler tillfrisknade. Best of biscaya games som hölls på mitten av sjöbenen gjorde också att känslan ombord återupplivades och resten av biten mot Setubal var fantastisk. Varje dag kunde man känna hur det blev varmare och varmare i luften och ombord höjdes förväntningarna för sol och bad vilka nu förhoppningsvis kommer att uppfyllas

Ingrid Rossander, Styrbord