Biktad av vädergudarna

Nyvaken strosade jag ut på stordäck. Lite smått besviken att jag idag har som uppgift att vara livbojsvakt. Det betyder i princip att jag ska glo på alla och om någon trillar i ska jag kasta en livboj till personen. Sedan när vinden fick tag i luvan vaknade jag till liv. Ljudet från vågorna mot skrovet gjorde mig lugn och att vara livbojsvakt kanske är ganska chill ändå. Lutandes mot ett räcke håll jag koll på mina kompisar i vakten. Ny dag nya möjligheter!

Jag vaknade klockan 07:00 och ställde mig frågan, “vart tjyven är jag”. Istället för min trygga, mysiga binge vaknade jag i stora mässen. Det vill säga där man pluggar, äter, umgås och nu tydligen sover. Jag råkade somna i stora mässen i går kväll. (Om något befäl läser så bara skojar jag, hehehehe) Tanken var att jag skulle vila lite och sedan gå och lägga mig i min bingen. Men så blev ej fallet. Det är inte tänkt att man ska sova i stora mässen, risken finns att när det är mycket sjögång flyger man runt som en vante. Jag sov som en stock, jag hade antagligen inte flygt runt som en vante. Försäkerhetens skull tittade jag om alla kroppsdelar satt kvar samt efter blåmärken. Det enda jag fann var alla sår och ärr jag samlat på mig under resan, inga nya som tur var. Därefter bad jag en bön till väde gudarna och gjorde en rejäl kraftanstägning för att sedan lunka upp för lejdaren mot lilla mässen. Lilla mässen är det ställe vi äter på när vi är ute till sjöss. Där slängde jag ihop en välkompinerad macka. Den bestog av paprika, ost, smör och bröd i backvänd ordning. När jag ätit fick jag reda på att vädergudarna ej hörde min bön. Tydligen seglade vi rakt mot blixt, dunder och djävulens under. Ner till hytten och på med så mycket kläder som möjligt.

När jag kom upp på däck fylldes lungorna med den friska havsluften, ögonen med intryck och själen fylldes med förväntnigar. Kännslan är svår att beskriva men jag blir lika uppfylld varje gång. På vaktbytet skymtades mycket riktigt ett svart sockervads moln och förpiken pekade rakt mot det grymma ovädret. Jag svalde hårt och såg hur det tornade upp sig i horisonten. Luften komprimerades och man kunde nästan känna elektriciteten i luften. Jag skulle inte säga att jag var rädd, jag älskar äventyr och det har jag haft gott om på denna resa. Därför ställde jag mig på min post redo för ännu ett äventyr. Jag väntade och väntade…… Men ingenting hände. Tydligen hade vädergudarna hört mig änndå. En dryg timme senare tittade solen fram och jag fyllde återigen mina lungor med den friska havsluften. Jag kände hur vi fördes fram av kraftiga vindar och njöt av allt som livet har att erbjuda. Sen hände det inte så mycket mer under vakten.

Avslutningsvis gick jag ner där min dag började. I stora mässan satte jag mig för att skriva ner dagens bravader i en blogg. Efter en dag på Gunila känns det som om man har två 10 kilos dumbels fast hängades i ögon locken. Men som sagt får man inte sova i stora mässen jag var nästan färdigt med texten när jag zzZzzZ (snark)

Hoj, hoj Vilhelm