Dag 27

Dagen började som en vanlig hamndag med uppställning på stordäck.

Ni som läst de senaste bloggarna vet nog redan om att vår resa över atlanten skjutists upp ett och ett halvt dygn. Detta på grund av ett en kär elev och klasskamtrat tvingats åka hem till Sverige på grund av sjukdom.

Då vi förväntade oss ha kastat loss redan igår hade vi börjat med sjövaktschemat och det var jag och min vakt som direkt efter uppställningen började med 8-12 vakten.

På uppställningen började kapten, som vanligt, med att säga god morgon. Vi hälsade honom god morgon tillbaka men därefter blev hans ansiktsuttryck allvarligt. Han sa att vi skulle kasta loss idag efter klockan 7, efter att en elev lämnat oss för att åka tillbaks till Sverige. Jag var osäker på om det faktist var så att det blev helt tyst efter det eller om det bara var min hjärna som för en minut förlorade all kapacitet till att ta upp ljud. För mig var detta helt ofattbart, jag visste att hen var sjuk men trodde aldrig att hen skulle behöva lämna oss. Fina, fina du, som jag vet älskar det vi gör och är så duktig och hängiven till allt. Det är så orättvist att hen, efter allt slit, efter att ens ha kommit in på ÖSG, nu måste åka hem från Resa 1.

Dagen rullade trots allt på även då många tankar gick åt att försöka greppa det vi fått höra vid uppställningen. Vi fick en sista chans att gå i land och många tog sig en sista tur till stranden innan vi alla skulle återfinna oss vid Gunilla igen klockan 18. Jag, liksom många andra befann mig nere i stora mässen när Anne-Li plötsligt kom ner och sa att det var dags att vinka hejdå till vår vän som lämnar oss. Efter att nästan ha förträngt vetskapen om att hen idag åker fick jag återigen en klump i halsen och vi gick alla upp för att säga hejdå. Det var ett fint hejdå och du var så stark som kramade alla och gav oss fina hejdå-hälsningar trots att du säkert var jätteledsen.

Nu hoppas vi alla på att du snart blir frisk och med lite tur kan komma tillbaks till oss igen innan resan är över. Erfarenheten att ha sett dig, som så gärna velat stanna, åka hem tror jag kommer få många av de som ibland inte vill vara kvar att fortsätta kämpa och ta vara på denna fantasktiska resa vi fått chansen att vara med på.

Ha det bra där hemma nu och krya på dig fina vännen!

Hedvig Staiger