Den håla som kallas Plymouth

Imorgon lämnar vi Plymouth och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Att befinna sig i Plymouth känns ungefär som när man träffar släktingar man inte tycker om på julafton.

Släktingarna är tråkmånsar men det är julafton så det är ju roligt. Det är så ofantligt sorgligt här. Alla ser ut som att det är fem minuter ifrån att de tryckt i sig en antidepressiv tablett och fem minuter tills de ska trycka in en till i den glesa skog de kallar mun.

Men trots allt detta har jag haft det ganska trevligt här om man bortser från att alla människor verkligen ser ut som hur man tänker sig att en britt ser ut. Idag har vi bland annat bunkrat snacks inför nästa sjöben som är hela två veckor och upptäckt nya delar av staden som faktiskt var ganska trevliga att vara i. Den nyupptäckta delen av staden är det enda som finns kvar från innan andra världskriget och det är gamla, smala pittoreska byggnader i gamla, smala, pittoreska kvarter. När jag går runt i Plymouths motsvarighet till Haga tänker jag tillbaka på resan hit i 12–4 vakten. Vår vaktledare och styrman har under resans gång delat med sig av många användbara filosofier och råd som tyvärr är konfidentiella.
Min tankestund, som måste sett ut som en scen i filmen Beautiful mind, blir avbruten av att vi anlänt till vår nästa destination. Jag och mina kompanjoner befinner oss numera på någon sorts marknad där vi planerar att hitta allt mellan billiga strumpor och avhuggna tungor i burkar.

Det kanske låter som att jag hatar Plymouth och allt denna sunkiga stad har att erbjuda och det kanske ligger något i det, men jag skulle inte säga att jag fullständigt hatat den tiden jag blivit tvungen att spendera här. Mellan brutalistiska byggnader som påminner om en sovjetisk gulag och förbannade britter finns några guldkorn och jag skulle inte brotta ner någon i försök att förhindra dem från att komma till den håla som kallas Plymouth.

Lea Schmidt Stryhn Babord