DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG

Dagen började lite tidigare än vanligt då vi skulle ta oss med färja till grannön Santo Antao. Där skulle vi klara oss själva med en smal budget. Det skulle fixas hotell, mat, taxi men det skulle även vandras.

När vi anlände med färjan till Santo Antao möttes vi av ett flertal
desperata taxichaufförer. Vi prutade ner priset som bara den och började
bege oss till staden där vi skulle spendera natten. Vi åkte på den
snirkliga vägen med ett vågigt hav på högersidan och höga berg på
vänstersidan.

Vid ankomst till den lilla staden startade jakten på hotell direkt.
Efter lite promenad runt staden för att kolla runt blev vi tillkallade
av en kvinna. Hon hade en lägenhet där vi kunde hyra över natten för
endast 1000 kr. Hon ledde oss dit och vi hade fått drömboendet. När man
kom in i dörren var det första man såg det stora rummet med ett stort
matbord, en stor tv och ett stort fräscht kök som till och med hade en
bra kaffemaskin. Vi var sex personer som delade på tre sovrum
tillhörande varsin dubbelsäng. De tre våningarna plus takterrassen gav
oss mycket utrymme.

Efter lite handling, matlagning och packning var vi redo att ta en taxi
upp i bergen för att vandra. Vår plan var att vandra en rutt som var
ungefär 2 mil men så blev det inte riktigt. Av vår taxichafför fick vi
reda på att det hade skett ett ras på den vägen och att man därav inte
kunde passera. Vi fick därmed ändra vår rutt och vi visste inte riktigt
vad vi hade gett oss in på.

Vandringen startade med nästan 1 mil endast brant uppför. Det var 35
grader och det fanns knappt någon skugga att gömma sig i, endast
stekande sol. Det var extremt varmt och jobbigt, men så sjukt värt det.
De gröna bergen i kombination med det vågiga havet och de udda
Kapverdiska växterna gjorde en så fin kombo. När vi var uppe på toppen
var det lika långt ner och lite till. Vi gick och vi gick men kom aldrig
fram. Naturen var väldigt vacker men de två sista timmarna när det hade
mörknat försvann den motivationen. En person i gruppen stukade foten mot
slutet. Den började svullna upp som en ballong, men det var bara att
fortsätta gå.

När vi äntligen såg ljuset från staden kollade vi våra mobiler och det
visade sig att vi hade gått 4 mil, utan paus och utan mat. Vi hade bara
gått, men jag måste säga att det var sjukt värt det för sådan natur man
fick se högst upp i bergen tror jag aldrig att jag kommer uppleva igen.
Efter vårt äventyr var det god mat och tv som stod på schemat.

Tilde A

Midskepps