En dag som inte kommer att glömmas

Uppställning började fem i åtta. Alla stod tysta. De åtta glasen slogs och flaggorna hissades. Befälet började med att berätta om hur dagen skulle se ut. Det var dags för en utflykt.

Bussen gick kvart över åtta och alla fick hjälpas åt med att bära fika och lunch till bagageutrymmet. Våran guide klev på precis innan avgång. Resan började med en hyfsat lång busstur. Vi kom fram till ett vackert landskap med små vattenfall och flera forsar som grenades ut till mindre bäckar. Där stannade vi inte länge utan begav oss kvickt till nästa stopp. Vi stannade vid en sjö där det visade sig vattnet kokade vid kanterna. Tydligen bakades det även bröd i kärlde varma vattenskålarna. Det rykte av illaluktande ånga men det var oerhört spännande att se vatten koka i naturen utan hjälp av någon mänsklig påverkan.

Utflykten fortsatte. Nu skulle vi stanna vid gejsrar. Men först var det dags för en lunchpaus. Kockarna och backisarna hade förberett en pastasallad som var oerhört god. Efter pausen begav vi oss vidare mot gejsrarna. På platsen vi var på fanns flera gejsrar, den största av dem med namnet Geiser var inte aktiv längre men man kunde ändå gå och titta på vattenkällan och ångan ovanpå. Strokkur, en annan gejser var något mindre men aktiv. Vi fick vänta runt 10 minuter mellan varje explosion men det var värt sin tid. Det började sakta, vattenkällan bubblade men sen hände något med den, som om den blev helt vansinnig, vattnet sprutade upp flera meter upp i luften och ångan därifrån stannade kvar en stund efter. Vattnet i källan och från utsprutat var mellan 80 och 100 grader. Därför fanns det tydliga markörer på vart man fick och inte fick gå. Det näst sista stoppet var vid ett vattenfall. Där stannade vi inte jättelänge. Vattenfallet hette Gullfoss vilket översätts till det guldiga fallet. Det var ett enormt vattenfall med stenar och klippor som delade vattnets väg år flera håll. Det hade funnits där länge och vattnet hade slipat berget så att det hade bildats ett stup ett par hundra meter ner.

Vi åkte sedan vidare till vårat sista och längsta stopp, varma källor. Det var en lång busstur dit och innan vi började gå mot de varma källorna åt vi fika. Det fanns mackor och pålägg att ta. Sedan började det som skulle bli en lång vandring.

Den första kullen gick fint och det var inte jättebrant. Efter ett tag kände man hur benen började ta emot och den gick långsammare. Jag gick steg efter steg men klockan stod stilla. Efter varje krön vi passerade var den en till flera hundra meter bort. Men till kände vi att målet var nära. Det dök upp en skylt, 700 meter kvar. De var nästan de längsta 700 metrarna av mitt liv, men till sist var vi framme. En lång flod med varmt vatten och flera stenar. Man kunde gå i och bada var som helst. Det var den bästa känslan, att sitta i en varm källa och inte behöva tänka på något annat. Det var livet. Vi fick stanna i nästan 45 minuter. Sen var det dags att gå tillbaka. Man kan tänka att det kanske var lika jobbigt till bussen, men efter badet var alla problem och bekymmer borta. Promenaden gick fort och plötsligt var vi på bussen påväg till Gunilla igen. Det var en dag som inte kommer att glömmas.

Emilia Rantanen, Midskepps