En ovanlig dag utanför Portugal

Som en spion i natten smög jag omkring på halvdäck. Med mitt nyfunna nattseende kunde jag se varenda rörelse i mörkret. Jag hörde en plask och slängde min infraröda kikare i ljudets riktning och såg något röra sig vid vattenytan bredvid båten. Liggandes över relingen och med huvudet någon meter ifrån vattnet ser jag två delfiner. En av de gör ett hopp och den andra simmar ifrån oss.

Hundvakten. Det är vad min vakttid från 00.00-04.00 kallas. Det är för att det är den tiden som anses vara sämst. Vakten innan får lägga ögonen på kvällshimlens vackra rosa moln medan de beslår segel och vakten efter får uppleva hur den alldeles perfekt orangea solen reser sig vid den tomma horisonten och kallar på den nya dagen. Vad vi får är en beckmörk natt då man är tvungen att känna sig runt för att när man ska ta sig någonstans. Vi måste dessutom ta på oss fem lager på både benen och på (ta bort fem på) överkroppen. Dock får vi faktiskt uppleva stjärnhimlen i sin fullaste prakt. När vi seglar, och därmed släcker riggbelysningen, ser himlen ut som en enorm fettinsprängd salamiskiva.

För få denna rimligt händelselösa nattvakt att ta slut får vi hitta på saker att göra. Ibland får vi några roliga lektioner om navigation och ibland leker vi sillgömme (ungefär som kurragömma), men denna nattvakt valde vi att undersöka lite teknik som kan användas om någon faller överbord. Vi använde en liten bärbar strålkastare, om man ritade lite på linsen och lyste upp mot molnen skulle man kunna kalla på batman för den var så stark. Men min favoritmanick vi lekte med var en infraröd-kikare. Allt som är varmt (relativt till den absoluta nollpunkten) avger ljus som vi människor inte kan se, men en infraröd-kikare ser detta ljuset och omvandlar det till färger inom vårt ljusspektrum på en skärm. Med kikaren i högsta hugg gick jag runt på däck i den becksvarta natten och kände mig som en spion. De kunde knappt se mig medan jag såg dem klart som på ljusa dagen. Mina vaktkamraters ansikten och den varma luften från ventilationssystemet lyste upp i rött mot den annars blåa omgivningen. Till slut närmade sig vår vaktavlösning och med några perfekta klang i klockan från livbojsvakten avslutade vår vakt och inleddes vår ljuva nattsömn.

Några timmar senare vaknar vi och börjar den 23:e dagen i september på riktigt. Om ni tar en titt och kollar på Instagunillas instagrambild från denna dag ser ni mig, vaktledaren och styrmannen i skjortor på vakt. Vaktledaren hade på sig det en dag och då tänkte jag och styrmannen att det skulle vara roligt om även vi hade det. Medan de andra arbetade i sina slitna och gamla T-shirts arbetade vi i våra tjusiga skjortor. Förutom att vi klädde upp oss var dagen inte rolig tills det att klockan slog sju. Vi skulle nämligen stagvända. Att stagvända är att lova upp mot vinden, gå förbi vindögat och sedan falla, vilket inte är något som händer ofta på Gunilla. Det var hur man gjorde en u-sväng med en båt innan det fanns motorer. Det kräver oerhört mycket disciplin och samarbete för att få de fart- och adrenalinfyllda minuterna i en stagvändning att fungera. Med mycket möda och slit lyckades vi och de riktigt seglingsentusiastiska var som små barn i en godisaffär.

Hoppas ni också får leka med en infraröd-kikare någon gång. Ha det gott!

Hannes, Babord