Första dagen i Havanna

Babord purrades klockan elva på förmiddagen. Det var på sätt och vis en efterlängtad knackning för somliga på båten eftersom den indirekt betydde att vi har lagt till, och därmed ingen mer möda på ett gungande däck

Men självklart är purrande sällan något någon ser fram emot då det för evigt kommer råda en sömnbrist på denna båt.

Nattvakterna som hade rullat på några sjömil utanför Havanna hade varit relativt dramatiska med stagvändningar och bärgningar av hela stället under bara några minuter. Det ljöd kommandon över det mörka däcket och tillslut, efter brassning och bärgning, kunde man knappt ta sig fram på däck då det hängde lösa tampar från alla håll. Vårat fika bestod av pannkakor och fattiga riddare som slukades i samma veva som vatten dracks och kliven ut på däck togs.

Så när knackningen på dörren ljöd var det med trötta kroppar som babord kravlade sig ut från kojen, tog på sig skorna och smorde in kroppen med solkräm.

På halvdäck var det fullt upp med att placera landgången och justera tamparna. På kajen väntade kubaner i sina munderingar. Teamet skickade från myndigheterna gick ombord för en inspektion av skeppet, på sin rundtur lyckades de stoppa ner en och annan mozzarellan eller brödlimpa i väskorna. De förklarade att dessa varor är oerhört dyra och svåra att få tag på. Även ett verktyg från schappet kom med de hem, den skulle användas för att laga en bil fick vår maskinist förklarat för sig. Men vi fick godkänt och frivakten skulle senare få ett okej att gå iland. På kajen hade även en av de svenska ambassadörerna väntat på att få komma ombord, och efter lite om och män trängde hela besättningen sig in i stora mässen där hon sedan höll låda om livet på Kuba och landets nuvarande förhållanden. Vi ställde frågor och fick veta att även hon själv livnär sig på den svarta marknaden så som alla Kubas invånare.

Babord återvände till vakt, det ska även nämnas att det här är kring 30 grader mitt på dagen och det hade bestämts att under de sista två timmarna av dagens vakt skulle tillbringas med att tjära delar av riggen. Ett arbete som inte alltid är så uppskattat då tjäran tillslut inte känns så mysig och nostalgisk utan triggar snarare en huvudvärk. Men overallerna åkte på och burken med tjära hängdes över axlarna.

Själv satt jag längst ut på peket, bakom mig tornade en byggnad upp, förfallen, men fungerade som bostad till några kubaner som jag observerat från peket. Till vänster en bit över vattnet, på andra sidan, går en bilväg längs med havet. Gamla bilar från sovjetunionen tränger sig med nya bilar från Kina och landet är helt plötsligt väldigt blottat. Till höger om mig, på kajen, står en vakt några meter från båten. Även när jag står på däck senare på kvällen står han kvar där, och vaktar. Det är tydligt att vi inte längre är i Europa och att vi kommer behöva anpassa oss mer än vanligt till ett ypperligt samhälle.

Efter många intryck och långa men framförallt varma vakter gick jag och samtliga på båten och la sig i de även varma hytterna. Dagen som väntade skulle även den bli lång och bjuda på en del av allt som Havanna har att erbjuda. Purrningen skulle därmed bli rätt efterlängtad.

Av: Melke Björkman SAB2023