Guds spratt

Jag steg upp på morgonkvisten med tanken att denna dag skulle vara ytterst ordinär. Att dagen, precis som
alla andra dagar, skulle vara fylld med underhållsarbete samt seglingsmanövrar men ack så fel jag hade.

Ty efter mitt enkla morgonmål blev jag slagen av de hemskaste av nyheter, som om jag blivit slagen av en slägga och kroppen blivit krökt till en omänsklig position kändes det när jag blev underrättad om denna information. Jag hoppades att mina ögon ljög för mig men sanningen stod tydlig på vaktschemat. Idag skulle
jag vara post.

Att vara post kan, å första anblick, ses vara en ytterst skonsam uppgift. Ty att simpelt stå och spana ut över havets mörka, svallande vågor kan ju inte vara oumbärligt. Men ack så fel de har. Ty när man efter fem minuter lidit och hjärnan börjar svika en till att tro att trettio minuter har gått blir sinnet inte sig likt. När man så lite har att göra att ens sinnen sviker en att se syner i oceanens mörka djup och man börjat tveka på sina örons förmåga att höra klockslagen. Att vara fast i detta kafkaliknande fängelse där tidens lagar slutat gälla. Som om gud spelar ett spratt på min enkla människokropp och ger mig en tidig blick till hur helvetets flammor egentligen ser ut. Ty jag omfamnar gladeligen helvetets varma och lavaliknande landskap som om det vore en länge saknad vän om mitt andra vägval är en evighet vid utkik. Ty det blir uppenbart att när helvetet blev till var båtar ännu inte uppfunna. För om djävulens arkitekt var medveten om en utkiks
förfärliga öde hade helvetets höga flammor ersatts av stora vågor och själarnas tortyr blivit ersatt med en post på backen där de blir dömda att evigt stirra ut över ett öppet hav och ingenting någonsin skåda att rapportera.

Sedan hörs klockornas ljuva klang och jag blir frigjord från min atlasliknande fastlåsning. Ty nu har jag brutit mig loss från det hemska fängelse där djävulen böjer både tid och rum, där trettio minuter känns som en evighet och kroppens sinnen lurar en. En obeskrivlig lycka fyller hela min kropp men djup där nere så
ligger verklighetens onda sanning kvar. Att om blott sextio minuter blir jag fängslad igen i mitt groteska fängelse.

Hannes Babord