Gunnis, här kommer vi!

Den första dagen började på ett hotell i Gatwick, London, där vi hade sovit mellan flygen. Tio över sex vaknade jag och de andra två jag bodde med av att Adela kom in i rummet skrikandes “Godmorgon, det är dags att gå upp”.

Tjugo minuter senare samlades hela klassen i hotellets lobby för avfärd mot flygplatsen och, så småningom, Grenada. Följande två timmar bestod av bussåkande, kånkande på väskor och förtärande av frukostmackor till det att vi äntligen checkat in och tagit oss till Tax Free-butikerna. Efter lite tandborstning på toaletterna och några parfymtester på Tax-Free så hade vi åter fått tillbaka lite av vår livslust. Alla ska vara på gate 23 klockan 09.00 PRICK för upprop, det var anvisningarna vi hade fått träning av tidspassningar och uppställningar tycker jag ändå att det börjar sitta. Alla var på plats och alla kunde sina skeppsnummer. Nu kunde vi äntligen boarda planet och ta oss till den hamn där hon ligger, vår efterlängtade Gunnis.

De följande elva timmarna ombord på planet bestod av ändlöst TV-tittande, snacksande och sovande. För de lite mer produktiva eleverna i klassen blev det även en hel del pluggande, stickande och läsande men det var inget som jag ägnade mig åt. Med stela kroppar stapplade vi av planet på
Saint George´s flygplats klockan 17.00, Grenadas tid. Det som tidigare hade varit bittra miner efter elva
tuffa timmar på planet ändrades sakta men säkert till stora leenden när vi kände värmen av solen. Ni vet den där känslan när en går av planet i ett varmt land: solen skiner, lite längre bort kan man se palmer om man kisar tillräckligt mycket och det är nästan som att man kan känna doften av semester. Det var denna känsla som vi, SA2124, kände när vi steg av planet på Grenada idag för att genomföra vår sista resa som elever ombord på T/S Gunilla.

Efter att alla hämtat sina väskor och tagit sig igenom security så bar det av mot båten i en packad minibuss, och låt mig säga, minibussarna går i en väldig fart på gatorna i Grenada. Väl framme på Gunilla hade vi en första uppställning med lite kort info och efter det fick vi äta, packa upp och så småningom krypa till kojs. Fyrtio trötta Gunilla-elever sussade så sött efter den långa resa,
förväntansfulla inför vad morgondagen hade att komma med.

Maja Holmén
Babordsvakten