Ingen segling, men mycket vågor

Dagen började som varje hamndag: uppställning klockan 8. På uppställningen gick vi igenom vad som skulle hända under dagen, nämligen att vi skulle lämna Dominikanska Republiken inom en timme och därefter påbörja vårt sista seglingsben denna resa, mot Tampa. Midskepps tog sedan över arbetet och förberedde för avgång. Denna avgång blev lite speciell eftersom vi inte satte segel det första dygnet, utan körde bara med motor. Detta berodde på att vi först skulle runda Hispaniolas södra kust för att komma i rätt riktning, så vi körde åt fel håll i motvind, inte bästa seglingsförhållandena.

Eftersom det var första seglingsdagen hade vi inga lektioner. Jag hade planerat att ta igen en del sömn, något jag såg mycket fram emot. Jag sov fram till tio-fikat, fikade, sov fram till lunch, åt lunch och skulle sedan sova fram till tre-fikat, men så blev det inte. Klockan två ljöd generalalarmet i hela båten och förvånad kastade jag mig ur min koj och upp på däck. Eftersom det var lördag, inte söndag, så antog jag att detta inte var övning så jag stod där som ett frågetecken, tills jag insåg att jag måste ha varit lite trött på morgonuppställningen, för tydligen hade morgondagens schema flyttats till lördagen, så vi hade brandövning idag.

Sedan hade vi stormöte och båtråd och vi, babord, tog över vakten. Som sagt hade vi inga segel uppe, vilket innebar en väldigt lugn vakt för oss. Jag fick bland annat göra en riggcheck, vilket innebar att jag fick klättra upp i riggen och se till att inga tampar såg gamla ut och att ingenting skavde mot träet och liknande. Allt såg bra ut! Skönt!

Vakten förgylldes även ungefär en kvart innan middagen. Min vän Ester hade fått i uppdrag att beslå ett av förseglen. Detta innebar att hon skulle behöva sitta i hajnätet ett bra tag. Hajnätet är längst fram på båten och är precis vad det låter som: ett nät. Ett nät som har ganska bra kontakt med vattnet en dag som denna. Vi på däck såg hur Ester skvättes ner titt som tätt och hur hon blev blötare och blötare. Så till sist kom det vi alla hade förutspått. Den största vågen hittills dränkte Ester från topp till tå. En sekund såg man henne inte, bara en vägg av havsvatten. Vi alla skrattade gott åt henne, men hon såg mindre imponerad ut.

Vakten och dagen rullade på och innan vi visste ordet av låg vi i våra kojer, redo för att sova.

Elvira Sterner SA2225