Land i sikte!

Efter ett antal dagar till havs börjar dygnen bestående av vakt, sömn, måltider och lektioner flyta ihop till en enda stor lösning precis som havet vi seglar på.Så när jag vaknade upp på morgonen och insåg att det var sista heldagen på detta sjöben fick jag ny kraft tog mig på lätta ben, som andra morgnar känns blytunga, upp till lilla mässen för att sleva i mig den nu ganska uttjatade havregrynsgröten.

Med mat i magen och full mundering med underställ, dubbla tjocktröjor och oljeställ klev
jag ut på däck och möttes av tjugofem knops motvind och friska, salta
duschar över däck. På masterna var inga segel satta vilket inte var så
förvånande i sig med tanke på att i princip hela sjöbenet bestått av
oturliga vindar och motorgång. Det kassa vädret ledde till att vi varken
fick sätta några segel eller sysselsätta oss med underhållsarbete,
vakten bestod istället av en lektion om klumpfiskar och livliga tjut när
en stänk med havsvatten sköljde över oss. När de fyra vakttimmarna
släpat sig till ett slut begav jag mig in under däck för att ägna mig åt
de tre andra fjärdedelarna som livet ombord på Gunilla innebär, jag
lyckades även klämma in lite filmtittande. När klockan återigen närmade
sig åtta gjorde jag mig redo för ännu en vakt och de många lagren kläder
åkte på, i alla fall på överkroppen. Då godiset jag bunkrat upp med på
Azorerna tog slut efter cirka tre dygn har sötsuget förbannat mig under
nästan hela sjöbenet. Till skillnad från mig hade en mer sparsam kamrat
till mig gott om godis kvar i garderoben, och i utbyte mot att jag hade
shorts på mig hela vakten skulle jag få njuta av en chokladbit sista
kvällen till havs. Shortsklädda jag begav mig återigen ut på däck och
denna gång med den engelska kusten skymtande i horisonten, vilket gjorde
mina gåshudsklädda ben lite varmare. Vid nio tiden var det dags för städ
av hela elev- och befälsinredningen och efter en timmas städning och en
fika bestående av scones, chokladbollar och varmt te var mina ben
upptinade på nytt. När vi fördrivit tiden på däck med olika lekar och
allsång var det äntligen dags för uppställning och för oss att återigen
kliva in i värmen under däck. Nu fick jag äntligen krypa ner i min koj
och njuta av den utlovade chokladbiten inför sista nattens sömn till
havs för detta sjöben.

Pål Hassellöf