Med avgång mot vårt hem

Med blandade känslor kastade vi loss för att för första och sista gången segla hem. Dem allra flesta känner sig både lättade över att hemlängtan snart kommer att få ett slut, samtidigt som det blir vemodigt att vårt
livs äventyr tar slut. För två månader sedan hade vi allt framför oss och ingen visste hur resan skulle bli. Tillsammans gick vi på ett flygplan utan en retur biljett hem och utan att egentligen veta vad som väntade. Självklart var förväntningarna skyhöga, spänningen olidlig och nervositeten obeskrivlig.

Jag kommer ihåg första dagen i Tampa när vi för första gången skulle
klättra. Det var ett projekt att bara sätta på sig skydds selen och att
klättra i riggen kändes överväldigande. Med hjärtat i halsgropen och på
skakande ben tog vi oss upp till första platån, undermärskorgen. I ett
försök att begrava rädslan sjöng jag för mig själv utan att lyckas. Idag
klättrar jag upp i den 35 meter höga masten utan problem och utan rädsla
trots vågor.

Vi har inte bara utvecklats som individer utan även som medmänniskor. Vi
har lärt oss att  genomföra instruktioner, samarbete och att respektera
varandras olikheter. Under detta äventyr har vi varit varandras familj
och funnits för varandra under alla stunder. Detta kommer aldrig att
komma tillbaka vilket känns konstigt eftersom att det är för oss en
självklarhet. I 74 dagar har vi levt nära inpå varandra och tillsammans
har vi fått uppleva saker som andra bara kan drömma om. Vi påbörjade
resan tillsammans, vi genomförde resan tillsammans och tillsammans
kommer vi att avsluta den. Även fast att jag inte kan bärga mig för att
komma hem, kommer jag nog att sakna livet ombord efter bara några dagar.
Nu gäller det verkligen att njuta den sista tiden!

Alice K