TURISTAR I LISSABON

Man kan tänka sig att jag vaknade exalterad dagen till ära, och det gjorde jag väl delvis. Mestadels var jag trött, icke pratglad och morgongrinig (som vanligt alltså). Men ändå kunde jag känna en liten skymt av lycka att vakna tidigt denna morgonen också, vi skulle ju trots allt till Lissabon!

Det fick dessvärre inte bli att ligga och morna sig eftersom det var ett tajt schema med snabba ryck denna morgonen. Klockan 08:20 stod klassen uppradade med ryggsäckar fyllda av matsäckar och solkräm på kajen. Resan till huvudstaden tog cirka 1,5 timme och på denna tiden hann vi med att åka tre olika färdmedel: buss, tåg och färja.

När vi kom fram hade vi ungefär 4 timmar av spring och lek. Men det blev mer flämtande och svettande i den 34 gradige värmen. Men jag och mina vänner trotsade värmeböljan och tog oss upp för, vad som kändes som, stairway to heaven. Vi nådde utsiktsplatsen Miradouro Sao Pedro de Alcantara och såg ut över Lissabon ovanifrån samtidigt som vi tog oss en fika på ett café väl placerat på terassen.

Vi vandrade vidare, bland annat in till ett flertal sardinaffärer då detta är en stor stolthet i Portugal. ”De Portugisiska Sardinernas Fantastiska Värld” är namnet på många sardinaffärer i Lissabon som är utsmyckade i tivoli-tema med färgglada väggar och mestadels röd inredning.

Efter en hel del turistbutiker och vandrande var det dags för den stora rundvandringen om den afrikanska historian i Lissabon, ledd utav vår alldeles egna guide Naky. Vi fick se flera statyer och kyrkor och fick en större inblick av den delen av historian som myndigheterna helst inte pratar mycket om. Efter ytterligare fyra timmars promenad tog Naky oss till Green Street för att äta afrikansk middag. Alla var mätta och nöjda när vi gick där ifrån, tur var väl det.

Vi fick smått spurta sista biten fram till gaten och just när mina vänner la sina busskort på gate-entrén stängdes den och vi fick vänta i 30 minuter tills nästa färja gick. Det var mer trötta ansikten än leenden på hemresan, framförallt när busschauffören i Setubal vägrade släppa på oss efter tågresan så vi istället fick gå 30 minuter till båten. Men motion var väl behövligt efter en dag som denna kände nog de flesta. Min vän nämnde något om att hon kommit upp i 20 tusen steg men jag tror mer på att vi klarade av en 100 tusen steg challenge, baserat på hur mina fötter mådde.

En mycket nöjd och mycket trött klass tackar Lissabon efter en toppen dag.

Tova Redig