Välkommen hem!

Idag har varit en speciell dag, inte särskjilt händelserik, inte en dag jag kommer minnas resten av mitt liv men jag har kommit till en insikt som förvånade mig lite.

Någonting jag tror de flesta ombord den tredje resan kan känna igen sig i men som kanske är svår att relatera till för de som kanske bara gjort sin första resa eller de som inte varit ombord alls. Jag ska tillägna denna blogg för att förklara denna insikt och inerbörden den har för mig.

Jag blev purrad vid 01:00 imorse för att gå upp i den fuktiga golfkustnatten, mina två och en halv timma varvades mellan samtal med min före detta rumskompis och att vika tvätt. Tiden går av någon anledning alltid ungefär dubbelt så snabbt på natten, så när jag gick och la mig hade jag gärna stannat uppe och fortsatt prata om sånt man inte riktigt hinner med i den vanliga vardagsrythmen. Nästa gång jag purrades var klockan 07:03 och på dagens schema stod familisering halva dagen och därefter resans första frivakt. På familiseringen gick vi igenom saker som brandsäkerhet, vad vi ska göra vid ett man-över-bord larm, brandlarm,
livflottelarm och säkerhet i riggen. Det mesta var saker som lagrats i minnet från förgårnde resor men också lite extra information befälen tyckte vi kunde ta del av nu när det var sista resan.

Det var krävande förmiddag, främst pågrund av den tryckande värmen och
solkrämshysterin som rådde ombord. När vi fått fördelsedagsfika och sjungt för andrestyrman Lukas fick vi vår första frivakt och tog stadens enda spårvagnslinje mot Ybor city. Vi njöt av de vackra gatorna men efter någon timmepromenerande blev vi väldigt suga på en kppp kaffe. Ybor är en kubanskinpirerad stadstel där det går hönor på gatorna och varannan butik rullade och sålde cigarrer. Vi
träffade en pratglad man på gatan som tipsade oss om det bästa kaffet i stan. Vi hittade cafét och när vi öppnade dörren möttes vi ev en tjock dimma och lukten av brända cigarrer, utbytte några skeptiska blickar med varandra och gick in. Kaffet var väldigt gott och att sitta bland de högljudda amerikanerna med sina cigarrer var en enormt spännade känsla. Vi gick runt en vända till i staden, åt middag och åkte sen tillbaka till båten. Jag lärde mig en hel del denna dag men en känsla som växte under tiden vi familiserades att jag verkligen känner mig hemma här. Vi har bott på den här båten ungefär fyra månader total. Det är inga oceaner av tid, men någonting gör att denna plats känns så trygg. Min spaning är att det beror på att vi känner så mycket här. Intrycken på båten blir så starka och
sticker ut så mycket från “det vanliga livet” att man på något sätt får ett nytt liv här. Det är i någon mening som att komma hem.

Emil Sa 2023