Viktig kunskap och egen tid i Sevilla

Idag har vi lärt oss mycket. Det var stundtals jobbigt och svårt att ta in, men vi var där, vi lyssnade och kan berätta vidare.

Vi träffade Mari Carmen som är en viktig person gällande nya spanska lagar som antogs 2007, lagen om det historiska minnet. Den antogs för att hjälpa offer för Francoregimen att få upprättelse. Spanien uppges vara det land där flest människor förblivit i massgravar, det är bara i Kambodja det finns fler. Mellan 2000 och 2019 öppnades närmare 800 gravplatser runt om i Spanien, i syfte att identifiera offren och ge dem en hedervärd begravning. Gravarna innehöll nästan 10.000 kroppar. Under Spanska inbördeskriget blev mer än en halv miljon dödade, många av dessa förlorade livet långt från fronten. Tiotusentals spanjorer avrättades både under kriget och i Francos efterföljande diktatur. Många slets ur famnen på anhöriga och avrättades på ensliga platser, där de också grävdes ned. Andra dog av svält, inlåsta i någon fängelsecell med hunger och desperation som enda sällskap.

Avrättningar, försvinnanden och fängslanden var en del av det skräckvälde som motståndare till Franco levde under. Historiker brukar uppge att de sammanlagda offren under inbördeskriget och diktaturen för systematisk utrensning uppgår till drygt 150.000. Av dem ska två tredjedelar ha mördats av fascisterna och de övriga av republikanerna. Massavrättningar skedde på båda sidor i kriget, men medan offren på Francosidan fick upprättelse under diktaturen har anhöriga till de mördade på den republikanska sidan fått vänta i mer än ett halvt sekel på att få spåra sina kära.

Vi fick idag höra Mari Carmen berätta om hur hon arbetat för att gräva upp massgraven i Puebla de Cazalla. En stark berättelse som ger gåshud och som stundtals får en att vilja hålla för öronen. Jag vill inte höra om allt detta hemska, men jag måste! Det är viktig kunskap och det absolut minsta jag kan göra är just att lyssna. Och berätta vidare!

Tystnadspakten, “Pacto del Olvido”, som upprättades efter Francos död förhindrade under många år att övergreppen under inbördeskriget och diktaturen blev föremål för granskningar. Långt efter diktatorns död 1975 fanns fortfarande ett brett politiskt motstånd mot att lokalisera och öppna gravarna. Före år 2000 var det inget parti, varken kommunistiskt, socialistiskt, liberalt eller konservativt som tog initiativet till att klargöra vad som hänt med de som saknades. Extremhögern är fortfarande en stark kraft i Spanien, de anser att arbetet är meningslöst och hörs allt högre. Därför är dagens studiebesök oerhört viktigt. Vi lyssnar och vi berättar vidare!

Vi satt ganska tysta i bussen på väg till Sevilla. Där väntade några timmar av egen tid till upptäckter och strosande i stadens alla gränder. Vi behövde lägga allt till rätta, förstå var vi hört och bearbeta. När bussen hämtade upp oss vid Calle La Rábida 16.30 var det ett trött gäng som satte sig tillrätta för att åka tillbaka till Cadiz och den väntande middagen.

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare